freyas sorg och ursinne.

Som mer eller mindre alla vet så dog ju Heath Ledger i tisdags,

den 22 januari. Tydligen hittades han exakt 15.36 i sin lägenhet på Broome street, SoHo, Manhattan, New York. Han hittade sav sin hushållerska, brevid honom låg det piller och polisen misstänker inte något brott (så det tyder väl på självmord). En obduktion skulle utföras igår.
Faktiskt blev jag mer brörd än jag trott att jag skulle bli om en skådespelare skulle dö. Jag grät förstås inte, inte ens nästan. Men det känns ändå hemskt sorgligt eftersom, nu när jag tänker på det, faktiskt är lite av ett fan. Jag har ju faktiskt tre filmer med honom; A knight's tale, Brokeback Mountain och Casanova. Det känns faktiskt helt sjukt att ha är död. På riktigt.

Men det finns faktiskt lite grann av Heath att se fram emot. Dels är han ju med i den nya filmen I'm not there om Bob Dylan som har premiär den åttonde februari här i Sverige. Där spelar han rollen som Robbie Clark. Och dels är han med i den kommande Batman-filmen, The Dark Night med Christan Bale i huvudrollen (igen), där han spelar den berömde Jokern. Filmen kommer till Sverige förhoppningsvis mot slutet av juli.

Dessutom står det på IMDB's lista över hans filmer att han ska medverka i filmen The Imaginarium of Doctor Parnassus av Terry Gilliam (medlem av Monty Python). Den filmas just nu och även fast Heath finns med på rollistan finns det inget namn på hans roll. Hur ska detta gå?

Men några godbitar finns ju faktiskt kvar + alla dom av hans filmer som jag inte har sett ännu, jag har ju bara sett sex stycken.

Nu över till andra hemskheter. Jag var igår, onsdag med min mor och en från Kyrkans Unga som mamma jobbar med på en foto utställning. Utställningen var på Stockholms länsmuseum i Sickla och var gjord av Elisabeth Ohlson. Den kallades "In Hate We Trust" och handlar om homofobiska hatbrott. Elisabeth har tidigare gjort en utställning som hette Ecce Homo där hon gestaltade Jesus i olika former och den ligger nu på top tio bland de mest hatade utstääliningarna genom tiderna. Hon mordhotades ständigt och folkmassor protesterade utanför gallerier, hon levde under polisskydd länge.

Elisabeth var uppfostrad i ett kristet hem och är lesbisk så efter Åke Green-fallet bestämde hon sig för att skapa en fotoutställning där varje bild utgick ifrån en sann historia som rörde homofobiska hatbrott, den här utställningen.

Bilderna var hemskt upprörande och brutala men usch så sanna. Jag lägger bara upp de snällaste, inget blod eller så i dessa.

Om Åke Gren-fallet. Åke Green är en svensk pingstpastor som under 2003 i en predikan sa "Sexuella abnormiteter är en djup cancersvulst på hela samhällskroppen." Han blev åtalad för hets mot folkgrupp och 2004 fick han fängelse en månad men friades helt 2005 av högsta domstolen.

Få kristna är på hans sida, väldigt få håller med. En av de från Kyrkans unga som jag var där med arrangerar till exempel Svenska Kyrkans Ungas deltagande i Pridefestivalen.

Elisabeth Ohlson jobbar mkt med ljus och skuggor, den röda färgen och detaljer. There's more than meets the eye. Många av hennes bilder präglas starkt av historien om Jesus
Bilden till vänster handlar om utvisningen (som senare firades på migrationsverket med tårta och champagne) av en ung homosexuell man som skickades tillbaka till sitt hemland Iran. Tydligen ansåg man inte att det var någon fara att leva som homosexuell i Iran. Bilden på hans mage är av ett par unga killar, 17 och 18 år som var kära. Dom hängdes, som exempel för andra hbt-personer i Iran. Och bilderna gavs ut i media.

Bilden här till höger handlar om en av Elisabeths vänner, en präst som råkade vara homosexuell. Han blev mordhotad via sms. Bilden är full av bibliska symboler, guds lamm som skulle offras, djävulen i form av en bock bakom gravstenar och hans mobiltelefon ligger på golvet.

Bilderna är verkligen fantastiska.

Andra historier som blivit bilder var till exempel den lesbiska kvinnan i italien som blev våldtagen av nynazister. Sedan sade en talesman för katolska kyrkan att hon faktiskt fick skylla sig själv, hon var ju gay. Annat var det uttalande Göran Hägglund (kd) gjort i morgontv, som sågs av Elisabeth med fru och två söner. Han sa " Barn mor bäst av att växa upp med en mamma och en pappa. Alltså två människor av olika kön." En tredje var den händelsen där en ung kille blivit kät i en annan över nätet och en kväll gått för att äntligen möta honom. Han hade köpt blommor. Väl där visade det sig att han blivit kär i en lögn, han misshandlades svårt av två män med "nynazistsika sympatier".

Utställningens sista dag är nu på söndag, rusa dit om ni vågar. Det är minsann värt det. Och i allmänhet när man går på utställningar och museum bör man gå med en guide, det ger så fantastiskt mycket.

Förlåt att det blev så långt. Nog med hemskheter!