Freya älskar "indie"-film.

Begreppet indie används för ofta, på helt fel ställen dessutom. Jag vet inte ens längre vad som verkligen är en indie-film. Indie är ju en sorts förkortning av independent, men var går gränsen idag?

Indie har blivit ett uttryck för filmer som den "vanliga" publiken kallar konstig, filmer som på något sätt (hur smått det än må vara, verkar det som) skiljer sig från mängden av de filmer som visas på de stora biograferna. Men nu, bara de senaste få månaderna verkar det som att fler av dessa filmer tagit sig in på den stora marknaden, och då flyttas gränsen än en gång. Kanske är det bara något tillfälligt, men vad är indie egentligen?

Sökte på nätet och hittade listor över top indie movies, där finns filmer som Trainspotting, Garden State och Oh brother where art thou? (!!!). Vad kan man kalla för indie utan att ses som idiot?

Jag undrar om det ens finns något riktigt svar. Det liknar "emo"-trenden lite, även om emo-trenden är hemskt mycket större och är ännu mera fel.

För alla som inte vet är emo inte alls en klädstil och är inte heller den musikstil som idag fått namnet emo. Emo står inte får något annat än emotional och är namnet endast på en musikgenre, inte en livsstil/klädstil. Namnet syftar på emotionell musik, med starka känslor och liknar knappt alls det som idag kallas emo. Klädstilen som förknippas med emo är närmast besläktad med fashioncore. Har jag för mej iaf. :S

Nå, ikväll var jag och Louise på bio. Vi såg The Darjeeling Limited på Sture (väldigt mysig biograf). Filmen var väl på sätt och vis udda, jag vet inte vad folk faktiskt förväntade sej när dom sedan kallar den "konstig". Jag älskar den i alla fall och tyckte inte den var särskilt konstig. Jag tycks jämt fastna för filmer där killar visar känslor för varandra. De flesta är alltid utåt så hårda och det är för mej ganska gripande att se dessa tre bröder mitt i ett slagsmål skrika "You don't love me!" "Yes i do!!!" och sedan den tredje "I love you both but now i have to maze you!". Det sötaste jag sett på länge. Filmen var jättefin, den utspelade sig i indien så alla de tusen varma färgerna som fanns med var underbara och den var filmad på ett så snyggt sätt. Dialogen var egentligen inte så snabb men väldigt rolig, speciellt tillsammans med alla lite bisarra situationer som uppstod. Det förvånar mig att regissörer så sällan använder sig av slow-motion, vanligast är att det används i väldigt väldigt känslosamma/dramatiska ögonblick och inom sport. Här användes det förhållandevis flitigt och jag älskar effekten. Musiken var också den skitbra och tillsammans blev det riktigt coolt.

Kort och gott, den var sååååååååååå bra.

Desutom har jag upptäckt att jag gillar Adrien Brody. Av någon anledning. Alla tjatar om hans näsa men jag tänker faktiskt i på att han har en stor näsa (som han tydligen brutit men struntat i at fixa, likt Owen Wilson som spelade hans bror). Han såg i alla fall riktigt cool ut i den här filmen, jag vågar knappt säga det men nästan snygg (ja, jag har ju sagt att jag faller för lite knäppa, till utseendet enligt normen, killar). Älskade hans solglasögon.

Owen Wilson har jag däremot lite svårt för, jag tycker att han känns ganska enformig, som om han bara har ett sätt att prata och agera på. Ibland undrar jag om han bara är sån, att han inte kan bättre eller om det är för att han bara får sånna roller eller väljer han bara sånna roller?

Jason Schwartsman har fint hår, kom jag och Louise fram till. Jag gillar honom. Fråga inte varför men jag gillar honom inte mer än Brody.

Väskorna i filmen var skitsnygga.

Dreaaaaaaaaaaaaam on.

Louise tycker att vi ska åka till Paris. Det skulle vara kul men funkar det för mej? Med mina konstigheter?

Money money money, must be funny...